Min Midsommar


Har haft en så rolig midsommar. Några smärre missöden, men antagligen den bästa hittills... :D

I fredags så vaknade jag och började packa ihop allt jag behövde ha med. For och handlade lite mat och sen tog jag vespan med alla grejer till Pem. Därifrån for jag, Pem och Katarina ganska snabbt iväg till Jespers i Molpe. Typ det första som hände (och som bådade jättegott för resten) var att vi fick sjukt god mat av Jespers mamma. Potatis med rökt lax, sill, en dill-ägg-sås, sallad och till efterrätt bär med grädde. Vi skålade midsommaren i ett litet glas rosé också. Kan bara säga att man mår som en prinsessa efter sån mat :D

Sen for vi till stranden. För att sola. Enda som simmade var K, medan jag satt på bryggan och såg på. Så vi spenderade några timmar där, och for sen tillbaka till Jespers. Där satte jag och K upp tältet och sen spenderade vi ytterligare några timmar med lite olika göromål och Hanna och Klaw Reh kom också dit för att tälta med oss på Jespers gård. Det blev ju lite... tja, delat läger ett tag p.g.a. en försening och glömska, men sen kändes det iaf som vi kom över det. Där på kvällen hann jag, K, Hanna och Klaw Reh vara ner till simstranden och samla pant också (det var dans). Sen kröp alla in i respektive tält och jag tror vi somnade ganska snabbt. Då var klockan runt 1.

Jag vaknade igen kl. 3 nångång och då hade K kallt. Jag tyckte hon skulle gå in och occupera soffan, för att inte bli förkyld, men orkade inte komma med när hon gick. Somnade om i min varma sovsäck och vaknade igen kl.6. Då hade djuren kommit igång med sina ljud, så jag tog lite pick och pack och gick in för att läsa istället. Stolen jag satt i var så skön dock, att jag somnade och sov till halv 10. Då fick vi frukost framdukad av P-A (Jespers pappa) och sen kom Jespers mamma upp också. Åt frukost, sen kom Pem och Jesper in på frukost och dagen började. Hanna och Klaw Reh var sist in, och fick äta frukost i egen takt.

Resten av dagen var slö och behöver knappast beskrivas i detalj. En liten incident dock: Jag skulle hjälpa till i köket för att inte känna mig alltför dum och bortskämd och oduglig, och när jag skulle skiva rabarber skivade jag nästan av yttersta fingerspetsen. Mysigt... Annars hände inte mycket. Hanna och Klaw Reh for hem. Vi åt batongerna jag hade med och fick världens godaste mat igen, kan tilläggas. Tomatsoppa, laxpaj, chokladmousse (som jag hade med), rabarberpaj och en choklad-apelsintårta (frusen från Frödinges) gör att man mår toppen :))

K for hem där 6 tiden, och vi hittade inte på mycket. Satte på en film mot kvällen och när den var klar for jag hem. Ganska skönt att köra vespa på kvällen/natten :P Väl hemma gick jag nästan sängen till mötes direkt. Mysigaste midsommaren hittills :D That's just fact (Y)

Japanese INK



Så vacker i sin enkelhet ♥

© TUMBLR

YOLO

Just Little Things



Jag minns inte vem det var som tipsade mig om den här bloggen eller om jag fann den själv, men den är så extremt rolig, rakt på sak, hjärtevärmande, tankeväckande, inspirerande, öppen, vacker, glädjande, själfull och bara gullig. Man relaterar inte ens till allt som finns där, vissa saker tycker man t.o.m. motsatsen om, men när man hittar något som stämmer exakt så blir man så... ja, lycklig :)

Och denna blogg har också hjälpt och stöttat många människor som har det svårt i livet. På Little Things Do Big Things finns en massa kommentarer och meddelanden som skaparen fått av anonyma personer som har fått hjälp bara genom att läsa bloggen. Även det är tankeväckande läsning och bevisar hur lite man behöver göra för att rädda någons dag, eller få dem på bättre humör. Jag hoppas ni som läser detta tar er tid att kolla in på den här bloggen, för det är den värd. Er dag kommer bli ljusare med en gång!!! Hoppas ni får lika mycket glädje och styrka av den som jag hittills fått ♥



Jag tror det bara finns en person som fattar varför jag valde just denna post... K, den kanske inte stämmer exakt, men så fort jag såg den så fick jag en varm känsla i hela kroppen ♥ Det var ju faktiskt igår du nämnde det, men jag tror aldrig att jag sa det jag kände, för ögonblicket försvann så fort i konversationen, så jag säger det nu:

TACK!!! It meant a lot to me, just as you do!! ♥

Feelings

Juliaresan - Sprid vidare!



En så vacker video med ett fantastiskt budskap... Tårar i ögonvrårna, på riktigt! Den berör. Sprid vidare alla!!!

Summer Has Finally Come

Igår var en så sjukt rolig dag :) Katarina var påväg hit när hon ringde och frågade om Hanna kunde komma också, vilket hon kunde så då blev det så. Vi packade en picknikkorg, köpte glass på 8-market och cyklade sen iväg till Nikkari, där det finns ett gammalt sprängställe som fyllts med vatten, så man kan simma. Tyvärr så pumpade de bort stora delar av vattnet förra året, så vi for dit för att kolla läget. Basically no change, men vi picknikade ändå :) Lite ris med kryddstarkt kött, chips, TUC-kex, glass, Snickers, chokladpudding, chokladkex och saft senare var vi glada och nöjda. Vi gick på ett kort äventyr längs den gamla botten för att få se stället ur ett annat perspektiv, pratade om ditt och datt, Hanna hittade en röd sten, som atm ligger på vår veranda och sen lekte vi lite på de stora grushögarna som finns där, hihihi ;)

Ett varv hem, sen iväg till Kolina där vi hittade ett jättecoolt hus på en äng. Det var från tidigt 1900-tal med Vasabladet och Hufvudstadsbladet-tidningspapper på väggarna och läskigt golv. Där såg vi också en svan, som såg så ensam ut att vi började fundera om han tänkte ta självmord i sin ensamhet och vi kom och störde, men who knows? Vi cyklade vidare till Malax Sportfiskeföreningens fiskeställe, där vi sjösatte en roddbåt och rodde en liten stund. Sen satt vi där och pratade och sen for vi hem till mig. Hanna for hem och jag cyklade med K till Övermalax där vi stod och pratade och sen cyklade vi åt varsitt håll.

Sjukt rolig dag, exakt vad jag behövde efter min senaste vecka. Thank You K & H ♥









Walls building around me, faster than I can smash 'em to pieces

Nu är den där tiden på skolåret då allt ska falla på plats. Allt ska vara gjort (och är oftast det) och det sista är bara ett litet hinder om man jämför med det helt enorma företaget man hade framför sig i höstas. Allt ska vara klart för sommaren, ledigheten och den stora pausen. Så varför känns det som att mitt hinder, för varje dag, bara växer och växer. Det är som en enormt stor vägg som inte vill bli mindre fast hur jag slår sönder den med släggan nerifrån. Det känns som att den går till månen, och jag har ingen stege som är så hög att jag kommer över den. Och jag är som "Var i hel**** kom den här väggen ifrån?"

När jag som mest behöver den där reservkraften för att orka över det sista, så lägger jag den på att försöka förstöra den allt större vägg som bildas framför. "Bara 9 (riktiga) dagar kvar". Bara? Eller hela? Det här känns verkligen som helt fel tidpunkt. Det känns alltid fel, men mindre rätt nu än någon annan gång. Verkar som att det är dags för "allt och lite till" nu. Jag hoppas bara att det där "lite till" räcker...

Look to the clock on the wall
Hands hardly moving at all
I can't stand the state that Iäm in
Sometimes it feels like the wall's closing in

"What Can I Say - Brandi Carlile"

.

Hur jag mår? Bra. Dåligt. Både och. Eller inget av dem. Ta det som passar dig bäst. Så att jag inte dumpar något oönskat på dig. För det skulle ju vara synd och skam, visst? Inte ska du behöva veta av mina problem. Det skulle rucka på världsbilden. And we just can't have that, now can we?

Once your words are said, they can't be taken back

Tumblr

SOOOO TRUE!

Till alla starka

Idag är det första maj. En månad kvar nu. En månad till med kamp för livet. Eller i alla fall för bra betyg. En sista push, ett sista vrål för att orka. Trots att man känner mjölksyran och hur musklerna håller på att dö av utmattning, så ska man ta i bara lite, lite till. Ge 100% och sen en till.

Jag måste säga att gymnasiet blev något helt annat än vad jag tänkt mig. Jag gick in där och hade en helt annan bild än vad det till slut blev. På både gott och ont. Mina betyg har alltid varit bra. Jag är så lyckligt lottad att det mesta fastnar bara genom att lyssna på timmarna, och sen behöver jag knappt läsa till provet. Och ändå får jag ofta högre än dem som har kämpat livet ur sig, och läst som galningar. Det är en konstig logik, och jag förstår dem om de tappar studiemotivation av det. Jag beundrar dem faktiskt lite. Att de har sån självdisiplin att de faktiskt läser och kämpar. De har kämpat sig till sina betyg, medan jag nästan glidit in på räkmacka. 

Jag hade väntat mig att möta en vägg i gymnasiet. En vägg som skulle tvinga mig att läsa. En vägg som skulle sänka mina betyg med något steg. Och jag var livrädd. Några prov i början läste jag faktiskt till, men sen blev det stressigt till ett prov. Jag hann inte läsa och ändå gick det. Då slog min lata sida till. Så det jag läser till ett prov är nästan obefintligt, om man jämför med någon av mina klasskompisar som läser flera kvällar på förhand. Jag har mött på några hinder, matte och finska. Finska har jag alltid haft svårt med, för det vägrar fastna. Jag ser ingen logik i det, och jag ser ingen ände på det heller. Matte läser jag lång, och jag kan inte säga att jag någon gång varit så bra på att se de där sambanden man ska se, men det går skapligt. Så jag ska inte klaga, och det gör jag inte heller.

Med allt det här vill jag inte skryta. Jag vill säga att jag ser alla dem som kämpar som djur och ändå får se sig besegrade. Om allt var på lika villkor skulle ni slå oss som har det lätt med hästlängder. Ni är så fantastiskt starka som orkar läsa och kämpa. Ni borde få en éloge för det. Fortsätt kämpa! För en dag är jag säker på att er kamp kommer löna sig mer än för dem som gav upp. Jag önskar att jag kunde dela med mig av mitt läshuvud, men det kan jag inte. Vet bara att jag håller alla tummar för er, och tänker på er. GE INTE UPP!!!

Just me, being tired

Jag vill inte... Jag orkar inte... Jag kan inte... Jag klarar inte...

Känns som att allt jag tänker börjar med de fraserna just nu. Och hur jag ska ta mej ur det orkar jag inte riktigt ta tag i just nu. Små stunder kommer jag mig en bit uppåt, men efter en stund sjunker jag ner igen. Och nu lite djupare än förut. Kanske man borde sluta försöka och bara acceptera att man har en svacka? Eller ska man kämpa sig slut i ett försök att ta sig upp för en längre tid? Dilemma dilemma...

Är så evinnerligt trött också. Vill bara sluta ögonen och sova mig genom några månader. Hur det här ska gå har jag ingen aning om... Men just nu längtar jag till sommarlovet av hela mitt hjärta. Fast en liten del kommer nog alltid att fasa för det. Saknad.

Am I who I am, or am I trying to be you?

Skulle kanske vara passligt med en ursäkt, men det finns ingen... Jag skulle kunna säga att jag helt enkelt inte haft tid p.g.a.... och sen rada upp en lång lista som skull innehålla provvecka, läxor, projektresa, stress, dansskola osv. but I'm not gonna do that. Visst, jag har haft lite tid, jag har alltid lite tid. Men sanningen är väl mera den att jag inte vet om jag orkar blogga längre. Det är kul en tid, men sen tar det stop. Man skriver samma varje dag, och man slutar sen när man blir uttråkad. Eller i alla fall jag. Men jag försöker igen. Vi får se hur långt det räcker.

För exakt en vecka sen fick jag höra att jag är en väldigt stark person. Att jag orkar och tar på mig saker som andra inte gör. Och allt min hjärna skrek var: FEEEEEEEEEEL!!!! Jag? Stark? Att jag skulle orka mycket? Det låter som ett skämt i mina öron. Och när det fortsatte med att jag alltid ler och är glad, blev jag tvungen att protestera.

Allt det här får mig att känna mig som en fejk. Det känns som om jag projicerar en bild av en person som jag inte är. Eller så är det jag som inte har en aning om hur jag är. Och det är väl inte så mycket bättre? Min självkänsla må vara låg, men skulle den vara så låg att jag helt tappat greppet om hur, och vem, jag är? Eller fejkar jag undermedvetet för att slippa visa mitt verkliga jag? Är jag precis som jag är, och andra säger, medan jag nedvärderar mig själv i skuggan av andra? Hur är jag? Vem är jag?

Förvirring är allt som finns kvar,
när man på frågor kräver svar,
som bort allt relevant tar,
och lämnar tomheten bar

Just some unpersonal personal s*it

Tårar väntar i mina ögonvrår. Väntar på att få rinna ner för kinden likt regn ner för en glasruta. Det är inget personligt, men ibland tar jag det personligt, när jag ser allt som folk kan skriva på nätet, allt de kan säga åt andra. Det tar ju aldrig slut.....

VARFÖR? Varför kan folk inte bara sluta? Alltid detta skitprat, mobbande och alla sneda blickar. Hur orkar man häva ur sig allt det där? Jag blir så innerligt trött, arg och ledsen. Att någon ska behöva höra sånt. Vem det än är. Att någon ska behöva ta ett djupt andetag och bara svälja. Försöka glömma, men aldrig kunna.

Vet någon hur länge ett sådant där elakt ord sitter? Förmodligen för alltid. När något nytt kommer så behöver man inte bara stålsätta sig inför det. Man måste ta emot hela vågen av sådana händelser som man varit med om tidigare. Ett upprivet sår, som blir infekterat av allt gammalt.

Thank You From The Bottom Of My Heart

Igår fick jag ett mejl. Av en speciell person. Som gjorde min dag. Och min vecka. Kanske t.o.m. hela månaden. Jag har kämpat med mig själv och mina tankar enda sedan det nya året, varit nere i perioder och fått hjälp upp av en annan speciell person. Men det känns som om allt det på något sätt är glömt nu. Jag känner mig mer hel nu än vad jag gjorde före, och jag mår mycket bättre.

Jag fick ett sms igår kväll där det stod att jag skulle läsa min mejl. Jag tror hon vet hur mycket jag gillar överraskningar, särskilt när jag får vara den som överraskar, men också att få dem. Jag loggade genast in på hotmail och öppnade det. När jag skulle börja på 3:e stycket började jag få lite svårt att se vad det stod och när jag till slut kommit genom mejlet så föll flera stora tårar. Dels över innehållet men mest över att hon tagit sig tid att skriva allt det där. Jag har aldrig fått något sådant förut. Kramar brukar vara det vanliga. Och sen ett tack förstås. Nu vill jag inte förminska de ögonblicken, för de är definitivt ögonblick jag minns och alltid kommer att minnas, men jag är inte van med att någon lägger så mycket tid på att tacka mig. Det kändes så fint. Och jag blev så glad.

Jag tycker om att överraska människor. Att visa att jag minns dem, uppskattar dem och lyssnat på när de berättat något om sig själva. Jag tror inte på långa vägar att det är de få stora sakerna man kan göra för någon, som väger upp för alla de små sakerna. En lapp som berättar att du är värdefull, ett sms som visar att man tänker på dig, en lite mindre (men desto mer genomtänkt) present på födelsedagen, ett kort på namnsdagen eller vändagen och att ta sig tid att stanna upp för att berätta att man uppskattar dig. De små sakerna försöker jag göra för andra. Jag önskar att glädja dem som glädjer mig varje dag, genom att bara finnas i min omgivning och dela med sig av sig själva. Det är en gåva som jag inte kunde skatta högre....

Så om du läser detta: Jag tackar dig av hela mitt hjärta för den där lilla gåvan. Att du tog dig tid att tacka så där betyder mer för mig än du någonsin anar. Jag har problem med att hitta ord, och det händer inte så jätteofta. Det räcker inte riktigt med bara tack, men det är tyvärr allt jag har, så TACK!!!! ♥

I know it gets hard sometimes
But I could never
Leave your side
No matter what I say

Cause if I wanted to go
I would have gone by now
But I really need you near me to
Keep my mind off the edge
If I wanted to leave
I would have left by now
But you're the only one that knows me
Better than I know myself

"Better than I know myself - Adam Lambert"

Finding Wonderful People

Idag är stress och jäkt en del av vår vardag. Alla stressar runt, har hundra saker på sig och kan inte stanna upp för en sekund heller. Det är först när man bryter sig ur det och stannar upp som man hittar guldkorn i vardagen. Man lär känna folk som man kanske sett hundratals gånger, men först när man tar sig tid så blir man öppen för att tala och också lyssna. Det finns faktiskt människor som gärna delar med sig av sin erfarenhet, sina historier och sin kunskap, bara man har tid att lyssna. Ett leende, eller ett snällt ord kan öppna så många dörrar. Och man blir så glad när man hittar en som är öppen.....

"De underbaraste av människor hittar man på de mesta oväntade ställena".

Summerfeelings


En bild från villan jag tog för något år sedan. Nyredigerad och fresh, direkt från Photoshop :)

Den ger mig sommarkänslor. Jag längtar till sommaren. Till friheten, vespaturerna, att få se gräset, kunna dra på mig någon random skjorta och ett par shorts eller en klänning/tunika och sticka ut. Kunna ligga på stranden i solen, fotografera utan att frysa, titta upp i himlen och filosofera om livet eller bara slappa. Jag har så mycket jag vill göra i sommar, så många planer. The countdown begins <3

So true

874f3e7e22mgzvjml_13390_8d88026988_large
Det tar alldeles för länge för mig att somna på nätterna. Så många tankar som snurrar. Och de blir bara fler. I don't know how to stop them from spinning round and round and round and round.......

News Flash: Life really does suck sometimes

Det är konstigt att man inte redan fått nog av allt. Man bara sväljer och sväljer, tackar och tar emot. Nån gång borde man väl ändå få nog? Nån gång kommer man väl ändå säga ifrån? Eller? Är jag en sån person som sväljer och sväljer och aldrig säger ifrån utan försöker glömma, försöker gå vidare? Allting ligger faktiskt där, staplat ovanpå varandra, och kommer fram när man minst anar det. Bubblar upp till ytan, precis när man får någonting nytt kastat rakt i ansiktet. För det är då man minns allt. När det känns som om man faktiskt inte klarar mer, då börjar man minnas allt annat man fått genom åren. Och då blir det ju bara ännu värre.

När man fått ta emot tillräcklig vill man nästan vara likadan själv. Pracka på någon annan en liten, liten del av eländet för att känna någon sorts lättnad. Men gör man det så sänker man sig till en nivå som man föraktar. En nivå man inte vill veta av och det är ju ännu värre. Visst? Så man fortsätter ta emot. Gör sig en mask av sten som gör att man kan se helt lugn ut, nästan som om man inget hört, men inombords hackar orden sönder allt man byggt upp. De raserar alla murar som man trodde skulle klara av sådana här anfall och attacker. Bara för att man inte är beredd på händelsen. Orden. Illviljan i dem. Och sen sitter man där. Helt hjälplös ända tills man byggt upp en ny mur. För att skydda sig själv. För att hålla bort alla små saker. Annars skulle man bryta ihop helt.

Men ögonen går aldrig helt att kontrollera. Man säger att ögonen är själens fönster. Och det måste ju stämma. För när man sitter där med orden ringande i öronen och känner hur en mur efter en annan raseras så vet man. Man vet att om någon skulle titta en i ögonen. Verkligen titta. Inte sådär snabbt och flyktigt utan verkligen titta, så skulle de se. De skulle se smärtan som finns där. Hur ont det verkligen gör. Hur mycket man bara vill krypa ihop och gråta.

Men det gör ingen. Och om någon faktiskt gjorde det så skulle de vara för fega för att försöka hjälpa. För fega för att sträcka ut en hand eller säga något som fick en att må bättre. Och det är ju ingen mening i att anklaga någon annan. Hur är man själv egentligen? Är man verkligen sådär snäll och omtänksam som man vill tro. Skulle man kunna sträcka ut en hand till någon. Vem som helst. Eller skulle man tänka att man inte ska lägga sig i någon annans angelägenheter? För visst, om någon främmande helt plötsligt kom och frågade vad som var på tok så skulle man ju bli lite inåtvänt och knappast berätta allt. Det gör man ju bara för dem man känner. Men själva gesten säger ändå något. Något om att personen vill hjälpa.

Man behöver ju heller inte försöka ta reda på vad saken gäller. Ett leende. Att säga något snällt. Berömmande. Det kan räcka för att hjälpa en person vars murar just förstörts av någon som försöker vara tuff. Cool. Eller kanske bara måste häva ur sig något för att slippa en bit av sitt eget elände. Någon som sjunkit så lågt som till sina enga plågoandrars nivå. Ett leende eller ett snällt ord kan göra så mycket. Och när man var barn var det så mycket enklare. Man kunde berömma någon som var duktig. Säga något snällt åt någon helt utan anledning.

När man blir större förlorar man en del av det. Det spontana och snälla. Man fortsätter tänka på samma sätt men man slutar berömma lika mycket. Slutar att visa uppskattning. Och sen får man nästan automatiskt förmågan att kunna såra någon annan djupt. Ibland kan det ju faktiskt vara oplanerat. Något man bara häver ur sig och sedan ångrar. Men allt för ofta är det för att faktiskt trycka ner en männsika så långt man bara kan.

Man säger att det bara är svaga människor som trycker ner andra. För att höja sig själva. Men det hjälper inte när man sitter mitt i det. När man måste plocka upp bitarna av sina raserade murar och börja arbetet med att bygga upp dem igen. Just då spelar det ingen roll. Det är lika tungt för det. Och orden gör fortfarande lika ont.

Happiness

Hittade alla avsnitt av Mullvaden på internet (Y) Kan inte finnas nån tecknad serie som är bätte än denna. Ren kärlek. Den framkallar så många minnen. Nostalgi♥ Det enda problemet är att namnen är på tjeckiska :O Kommer tvingas översätta alltihop ^^ Kanske man lär sig något. Krtek är iaf mullvad tror jag........

Golden StarDust

Mitt lilla liv i den stora världen. Inget speciellt, men det enda jag har!

RSS 2.0