.
Fortfarande inget uppror. Fortsätter som vanligt. Vill kanske inte, men vågar inget annat. Vågar inte känna stickandet i huvudet, när jag berövar min kropp syre. Vågar inte känna elden som bränner blodet, när bubblorna inte längre finns där. Vågar inte se besvikelsen i deras ögon om jag misslyckas. När jag misslyckas. Som jag ändå gjort nu.
Perfektion var inte gjort för mig. Jag ville. Åh vad jag ville. Vara perfekt. Omtyckt. Den bästa. Jag ville att alla skulle minnas mig för det. Den som klarade allt. Orkade det där lilla extra. Hann med. Aldrig bröts sönder. Den starka.Men jag är inte hon.
Jag är en svag människa. Jag klarade mig enbart på överskottsenergi. Den energi som strömmade till medan jag fortfarande kunde lura mig själv. Medan jag fortfarande trodde att det inte var så. Att jag inte var den människan. Den som ingen gillade. Den som alla ratade.
Men det tog slut. Ljuset gick upp. Även för mig. För aldrig fanns någon där. I början kunde jag ännu hoppas. Att något skulle ändras. Någon dyka upp. Att livet inte alltid skulle vara såhär. Jag höll mig lugn. I hoppet. Fann styrka i tilltron. Och fick framgång. Ett tag. Men inte länge.
Saker ändras. Precis som Faust ville jag att tiden skulle stoppa. Istället tog djävulen min själ. Rev sönder den. Och tiden gick vidare. Kunde inte, ville inte stanna. Och jag blev ensam. Igen.
Jag fick se alla andra. Fick se dem träffas. Bli vänner. Bli förtrogna. Bli soulmates. Och sedan bryta. Jag fick se dem gå därifrån. Fortfarande starka. Fortfarande med tilltro och rak rygg. En tro på att det skulle hända igen. Fortsätta hända. Precis som man inom kemin alltid förutsätter saker. Att vissa saker alltid kommer att hända. Fast man inte vet säkert.
Den tilltron gick sönder för mig. Eller var sönder. Vem vet. Kanske den aldrig existerat hos mig. Kanske den, precis som fåglarna om vintern, flög sin kos. Jag är ju född då. På vintern. Så kanske tron for sin väg. Tog semester. Lunch i Italien. En siesta i Spanien. Middag i Frankrike. Kom hem med morgonflyget igen. Landade på Helsingfors-Vanda flygfält och sedan...
Aldrig kom till mig. Aldrig gav mig något jag så innerligt behövde. Bara trampade över mig. Som löven träden ratat och kastat ifrån sig. På den leriga marken. Som då hunnit bli frostnupen.
Och utan den var jag dödsdömd. Dömd till att inte orka ända fram. Dömd till att bara orka so much. Och sedan falla ner. I en avgrund av tårar, självhat och smärta. Mitt sanna hem. Mitt bo.
Men jag har ingen rätt. Ingen rätt att vara deprimerad. Mina armar har inga sår. Tanken har aldrig ens slagit mig. Inte påriktigt. Inte heller tanken om icke-existensen. Tanken om att beröva mig själv mitt liv. Har slagit mig. För den styrkan har jag inte. Varken psykisk, fysisk eller emotionell. Så jag har ingen rätt. Jag tar den rätten ifrån mig. Genom min svaghet.
Och nu är jag förevigt fast. I gränslandet mellan min perfektion och mitt misslyckande. Har ingen styrka för varken eller. Inget mod. Ingenting. Håglöshet där förut fanns brinnande passion. Tårar där förut fanns glittrande skratt. Smärta där förut fanns glädje.
Jag är en vålnad nu. Ett spöke som ibland lever upp. Brinnande livseld. För någon minut. Men aldrig så länge. Aldrig tillräckligt länge. Tillräckligt för att ta mig bort, utan förevigt dömd till mitt mellanting. Mitt vara.
