- Jag är jättebra på att le och vara glad, fast jag inte egentligen är det
- Jag är kritisk till nästan allt jag gör, och har ibland svårt att tro på positiv kritik

Tyskaprov imorgon och jag har inte läst ett dugg. Jag har inte orkat. Håller på att brytas i två delar. Hade dock matteförhör idag och det gick ganska bra. Sköt upp psykkaprovet för att få tid att kolla genom materialet ordentligt. Fast jag betat av typ hälften känns det som en neverending ström av grejer som ska göras. Låt oss hålla alla tummar för att jag kommer genom provet och att jag får någolunda bra. This time I don't think i can relay on only skills. And it scares the s*** out of me :S

Idag hade jag franskaprov. Sitter och betar av prov just nu. Tsidagen tillägnas psykologiprov, onsdagen tyskaprov och sen på fredag har jag muntligt prov i finska. På tisdag är det också matteförhör (statistik) och på torsdag franskaförhör (passé compose av oregelbundna verb). Några psykologi-inlämningsuppgifter och en massa bildkonst läggs på det and my week is complete.

Just nu, i denna sekund längtar jag tills skolan slutar. Den där väggen nådde just sin högsta punkt. Växer den mera nu, så kommer den att rasa över mig och begrava mig levande. Den FÅR inte växa mer. Jag befaller den. Jag ber om det, och hoppas. Snälla!!!!

Misskommunikation idag när jag skulle hem efter att jag stannat kvar i skolan för att gå igenom lite grejer i psykka med Simon. Fick skjuss till Malax, men sen var det "Hit men inte längre". Ringde mamma, men de skulle på skrotrally först, så jag fick börja gå. Från Yttermalx HVC och ända till hushållsmaskiner i Övermalax hann jag innan mamma hittade mig. That makes a total of ca 5 km. Inte så tungt i sig, men min skolväska väger vad som känns som 10 kg, och jag hade en fullpackad gymnastikväska också (due to att jag inte orkat packa ur den). Skorna blev obekväma halvvägs också, så jag tog av dem och gick barfota. Mina fotsulor tackar INTE för det, och min rygg bestraffar mig för mina tunga väskor.

Gjorde en liten upptäckt dock. Ni vet när asfalt spricker, så lappar man ju med en svart sörja, istället för att tvingas göra om vägen hela tiden. Det har jag alltid föreställt mig som plastigt och hårt och liksom glansigt. Men idag fick mina fötter uppleva The Most Freaky Thing Ever. Jag märkte det inte först, men när man går barfota på det där svarta så är de mjukt, det ger efter lite och det känns som att gå på... ja, typ, lite som en människa. Det ger inte efter lika mycket förstås, men det är en jätteläskig känsla när man först går på det. Uhhh!!!

Det här är en så söt bok. Den är väldigt kort, bara drygt 100 sidor, och det är inte mycket text. Det är ingen roman med knappa millimetern mellan raderna, det är en berättelse. Det är tioåriga Oscars berättelse, baserad på hans brev. Breven han skriver till Gud, eftersom Mamie-Rose, den rosa damen, har sagt åt honom att göra det. Hon hälsar på honom varje dag på barnsjukhuset, som rosa damer gör, och de talar om en massa olika saker. De skrattar och talar om roliga saker, men de talar också om saker som Oscar tycker att ingen annan vågar tala om. De talar om döden, men också om livet. Och de talar om Gud.

Utdrag ur boken:

"Stämningen blir bara sämre. Jag pratar om det med min kompis Bacon. Egentligen heter han inte Bacon, utan Yves, men vi kallar honom Bacon för det passar mycket bättre eftersom han har svåra brännskador.
- Bacon, det verkar inte som doktorerna gillar mig längre, jag gör dem deppiga.
- Skitsnack, Äggskalle! Läkare är tåliga. De har jämnt massor med idéer om operationer som de kan göra på en. Jag har räknat till minst sex som de har lovat mig.
- Du kanske inspirerar dem.

Nu är den där tiden på skolåret då allt ska falla på plats. Allt ska vara gjort (och är oftast det) och det sista är bara ett litet hinder om man jämför med det helt enorma företaget man hade framför sig i höstas. Allt ska vara klart för sommaren, ledigheten och den stora pausen. Så varför känns det som att mitt hinder, för varje dag, bara växer och växer. Det är som en enormt stor vägg som inte vill bli mindre fast hur jag slår sönder den med släggan nerifrån. Det känns som att den går till månen, och jag har ingen stege som är så hög att jag kommer över den. Och jag är som "Var i hel**** kom den här väggen ifrån?"

Tänkte gå ut och sitta i solen medan jag räknade matte idag, men så invaderade molnen himlen och det blev kallt, så jag fick gå in efter ca. 10 minuter :/ Sen har jag inte fått stor del gjort, men några uppgifter har jag hunnit med... Snart är klockan så pass mycket att jag ska börja på med maten. Mamma och pappa är i skogen och jobbar, och det är på mig att fixa maten. På menyn står Tagliatelle med Skinksås som har smak av örter :)

En vacker morgon i Devon i England föds fölet Joey. Hans ägare säljer honom när han är stor nog och en man köper honom. Den mannen är Alberts far och han ger hästen åt Albert att träna, eftersom hans ben inte tillåter honom att göra det. Det är Albert som döper honom till Joey och trots att han inte är någon draghäst så tränar Albert honom till det, men också till ridhäst. De knyter ett band till varandra, men en dag slår kriget till. Året är 1914 och första världskriget står för dörren. Joey säljs och åker ut på en magnifik resa där han byter ägare många gånger. Han klarar sig tack vare att människor blir berörda av honom och tycker att han är vacker, men också tack vare sin styrka och sin förmåga att dra. Tillslut hamnar han hos tyska armén, och får dra stridsmaskiner.

När engelsmännen gör en offensiv blir han lämnad och hamnar i ingenmanslandet mellan de två arméerna. Han snurrar in sig i taggtråd och blir att ligga där. De båda sidorna får syn på honom och en man från varje sida tar sig ut och befriar honom. Engelsmannen tar honom och för honom till ett sjukhus, där han återförenas med Albert, som tog värvning i slutet av kriget för att hitta honom. Albert har fått en ögonskada och när han bevisat att han är ägare tar man hand om Joey, så att han ska kunna ta hem honom när allt är över. Men vad ska han göra när det bestäms att alla stridshästar ska auktioneras ut efter kriget?

Kom hem från Katarina någon gång 7 tiden. Vi talade om MC-killar, skrattade, gjorde upp planer, gungade, talade om livet och catchade up sådär allmänt. När jag kom hem åt jag, kollade en halvtimme på TV och sen började jag på med finska. Blev klar för en stund sedan och nu ska jag sova. En dag till nu och sen en ledig dag, och sen ännu en skoldag. På ett sätt skönt med en paus mitt i veckan, men på ett annat sätt bara störande när rutinerna ändras.

Sitter hos Katarina nu. For hit efter skolan. Yeeee!!! :)))) Veckans "måste göra" verkar bli allt fler, ju längre in vi kommer i den här veckan. Så jag är glad att det blir något roligt den här veckan också, nu när Kipinä har tagit sommarlov. Imorgon är det ju showdance, men det känns lite tvång nuförtiden. Eller i alla fall den här veckan. Nu är det bara två och en halv vecka kvar till sommaren, så nu är det bara att hålla ut! Kommer bli skönt med sommarlov och snart har man första året i gymnasiet bakom sig. Det har ju gått så fort :)

Ikväll var jag på Kipinäs våravslutning. Det var jobbigare än jag trott att sitta i publiken. Jag ville ju också dansa!!! Nåja, Balletone har väl också varit kul antar jag. Önskar dock att min balans och kondis skulle ha ökat, men har inte märkt någon skillnad...

Har ni någongång hört uttrycket: "Var dig själv"? Jag skulle säga att jag hör det väldigt ofta. Och det är ju ett fint uttryck, visst? För om man försöker vara någon annan så finns ju den personen redan. Så var dig själv alltså. Det är budskapet.

Personer som säger detta låter ju så väldigt öppensinniga också. Man låter som att man inte fördömmer någon alls, för alla är ju sig själva. Man ser inte ner på någon för deras åsikter, man ger inte någon en sned blick för deras klädval för dagen och man himlar inte med ögonen för att någon inte är som man själv. Man accepterar alla. Låter det inte bra? Kanske lite för bra till och med? Kanske så bra att det inte riktigt kan vara sant? Den sorgliga sanningen är väl att det inte är sant lika ofta som man vill att det ska vara det. Det är mera någonting fint att slänga ur sig, för att acceptans är den nya modegrejen. Acceptans är nutidens stora modefluga.

Dags för franska. Hur ska man orka efter att man fått dansa en timme? Jag älskar de där timmarna. Franska är också kul, men inte alls efter dans. Vill bara fortsätta och dansa bort i solnedgången........ Ahahahahahahah!!!!!!! Okej, skämt. Men ändå, jag ville inte sluta. Det är som att drömma, flyga, vara kär och sväva på samma gång. Jag älskar det ♥

Idag är det första maj. En månad kvar nu. En månad till med kamp för livet. Eller i alla fall för bra betyg. En sista push, ett sista vrål för att orka. Trots att man känner mjölksyran och hur musklerna håller på att dö av utmattning, så ska man ta i bara lite, lite till. Ge 100% och sen en till.

Jag måste säga att gymnasiet blev något helt annat än vad jag tänkt mig. Jag gick in där och hade en helt annan bild än vad det till slut blev. På både gott och ont. Mina betyg har alltid varit bra. Jag är så lyckligt lottad att det mesta fastnar bara genom att lyssna på timmarna, och sen behöver jag knappt läsa till provet. Och ändå får jag ofta högre än dem som har kämpat livet ur sig, och läst som galningar. Det är en konstig logik, och jag förstår dem om de tappar studiemotivation av det. Jag beundrar dem faktiskt lite. Att de har sån självdisiplin att de faktiskt läser och kämpar. De har kämpat sig till sina betyg, medan jag nästan glidit in på räkmacka. 

Jag hade väntat mig att möta en vägg i gymnasiet. En vägg som skulle tvinga mig att läsa. En vägg som skulle sänka mina betyg med något steg. Och jag var livrädd. Några prov i början läste jag faktiskt till, men sen blev det stressigt till ett prov. Jag hann inte läsa och ändå gick det. Då slog min lata sida till. Så det jag läser till ett prov är nästan obefintligt, om man jämför med någon av mina klasskompisar som läser flera kvällar på förhand. Jag har mött på några hinder, matte och finska. Finska har jag alltid haft svårt med, för det vägrar fastna. Jag ser ingen logik i det, och jag ser ingen ände på det heller. Matte läser jag lång, och jag kan inte säga att jag någon gång varit så bra på att se de där sambanden man ska se, men det går skapligt. Så jag ska inte klaga, och det gör jag inte heller.

Med allt det här vill jag inte skryta. Jag vill säga att jag ser alla dem som kämpar som djur och ändå får se sig besegrade. Om allt var på lika villkor skulle ni slå oss som har det lätt med hästlängder. Ni är så fantastiskt starka som orkar läsa och kämpa. Ni borde få en éloge för det. Fortsätt kämpa! För en dag är jag säker på att er kamp kommer löna sig mer än för dem som gav upp. Jag önskar att jag kunde dela med mig av mitt läshuvud, men det kan jag inte. Vet bara att jag håller alla tummar för er, och tänker på er. GE INTE UPP!!!