Känns som att allt jag tänker börjar med de fraserna just nu. Och hur jag ska ta mej ur det orkar jag inte riktigt ta tag i just nu. Små stunder kommer jag mig en bit uppåt, men efter en stund sjunker jag ner igen. Och nu lite djupare än förut. Kanske man borde sluta försöka och bara acceptera att man har en svacka? Eller ska man kämpa sig slut i ett försök att ta sig upp för en längre tid? Dilemma dilemma...

Är så evinnerligt trött också. Vill bara sluta ögonen och sova mig genom några månader. Hur det här ska gå har jag ingen aning om... Men just nu längtar jag till sommarlovet av hela mitt hjärta. Fast en liten del kommer nog alltid att fasa för det. Saknad.