Oscar och den rosa damen/Oscar et la Dame Rose av Eric-Emmanuel Schmitt

Det här är en så söt bok. Den är väldigt kort, bara drygt 100 sidor, och det är inte mycket text. Det är ingen roman med knappa millimetern mellan raderna, det är en berättelse. Det är tioåriga Oscars berättelse, baserad på hans brev. Breven han skriver till Gud, eftersom Mamie-Rose, den rosa damen, har sagt åt honom att göra det. Hon hälsar på honom varje dag på barnsjukhuset, som rosa damer gör, och de talar om en massa olika saker. De skrattar och talar om roliga saker, men de talar också om saker som Oscar tycker att ingen annan vågar tala om. De talar om döden, men också om livet. Och de talar om Gud.

Utdrag ur boken:

"Stämningen blir bara sämre. Jag pratar om det med min kompis Bacon. Egentligen heter han inte Bacon, utan Yves, men vi kallar honom Bacon för det passar mycket bättre eftersom han har svåra brännskador.
- Bacon, det verkar inte som doktorerna gillar mig längre, jag gör dem deppiga.
- Skitsnack, Äggskalle! Läkare är tåliga. De har jämnt massor med idéer om operationer som de kan göra på en. Jag har räknat till minst sex som de har lovat mig.
- Du kanske inspirerar dem.
- Kanske det.
- Men varför säger de inte rakt ut att jag ska dö?
Då gjorde Bacon som alla på sjukhuset: han blev döv. Om man säger >>dö<< på ett sjukhus är det ingen som hör. Du kan räkna med att det blir tyst en stund och sen börjar de prata om nåt annat. Jag har testat på alla. Utom på Mamie-Rose. Så imorse ville jag se om hon också blir lomhörd av det ordet.
- Mamie-Rose, det verkar som att ingen vill berätta för mig att jag ska dö.
Hon såg på mig. Skulle hon reagera som alla andra? Snälla Stryperskan från Languedoc, stå emot, tappa inte öronen!
- Varför vill du att man ska berätta det om du redan vet det, Oscar?
Puh, hon hörde!
- Det känns som att de har hittat på ett annat sjukhus än det riktiga. De låtsas att folk bara kommer till sjukhuset för att bli friska. Fast man kommer hit för attt dö också.
- Du har rätt, Oscar. Och jag tror att man gör samma misstag med livet. Vi glömmer att livet är ömtåligt, skört och flyktigt. Vi låtsas allihop att vi är odödliga."



Den här boken berör. På riktigt. Den är kort, koncis och helt fantastisk. Den fångar ens hjärta, och håller kvar det även efter att man läst klar. Här behövs inte femhundra sidor för att få fram buskapet, det kommer fram så bra ändå. Den tar upp livet, döden och tron på Gud utan att det blir banalt och barnsligt, och den får en att börja fundera. Den blandar humor och smått barnsliga upptåg, med seriösa budskap och viktiga frågor. Det är en vacker, sorglig och universiell berättelse, som borde läsas av alla. Jag är så kär! Om ni vägrar läsa allt annat, så läs den här. Det är den värd! REKOMMENDERAS VARMT!!!

Tillägg: Boken är egentligen fransk (därav den franska titeln i rubriken). Den är utgiven 2002, och ingår i en serie om 5 böcker som alla tar upp olika religioner och liknande. Finns även en film, gjord 2009, som baserar sig på boken (hejja Wikipedia)...


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Golden StarDust

Mitt lilla liv i den stora världen. Inget speciellt, men det enda jag har!

RSS 2.0