Läste Emilias blogginlägg om tonåren, Bris mm. Läs det HÄR.

Själv vet jag precis exakt vad hon pratar om. Ibland när mamma säger något eller skojar med mig så exploderar jag på samma tid (eller ibland mindre) som det tar för en normal människa att blinka. Jag blir jättesur och tycker att alla är emot mig. Jag kan få ryck i skolan där jag tycker att alla kollar snett på mig och då jag känner mig ensammast i världen. Och i nästa stund så är jag superlycklig över att ha så bra vänner. Humöret åker upp och ner som en berg-och-dal-bana. I mina tankar kan jag komma på helt paranoida tankar och saker som, om dom skulle komma ur min mun, skulle låta helgalna. Allt gör mig snurrig och ibland känner jag att jag tycker att det går för fort. Finns det ingen stopknapp i livet?? Inget som gör att man kunde stanna och tänka en stund. Jag kanske inte är jätteaktiv men jag behöver vara hemma lite också. Läsa en bok, se en film, koppla av, lyssna på musik och bara allmänt tänka över livet. Jag behöver inte full fart från start till mål utan behöver den där tiden att få tänka. Vissa tankar är bra, andra dåliga.

Och enligt alla experter är det väl så det ska vara. Man ska försöka finns sig själv i tonåren. Man kommer förmodligen känna såhär någongång i livet. Och det ska vara helt normalt. BRIS är aldrig något jag tänkt på särskilt mycket om jag ska vara ärlig. Men det är ju bra att det finns, för dom som behöver det.

Ock sen att hitta sig själv. Det är inte lätt. Det är ingen direkt beskrivning av ens intressen och listor på såndana saker hit och dit. Det är ens inre jag. Man ska hitta vänner som bryr sig, man ska hitta vänner som man kan vara sig själv fullt ut med. För om man gör det tror jag man har lättare att hitta sig själv och sen även lättare att berätta det för världen och fylla upp sin plats i den. Och nu kommer något man lärde sig på ettan. "Var mot andra som du själv vill bli behandlad" Vill du ha vänner som stöttar, stötta dem. Vill du ha vänner som uppskattar dig för den du är, uppskatta dem för vilka de är. Vill du ha vänner som verkligen bryr sig, bry dig då om dem. För om du inte bryr dig, inte uppskattar dem, klankar ner på dem och inte stöttar dem kan det hända att de står ut med dig en tid men ingen människa klarar av att ta skit hur länge som helst. Allting börjar hos dig själv. Om du känner dig träffad, så granska dig själv och försök rätta det du finner felaktigt. Ingen är perfekt men alla är bra på något.