Walls building around me, faster than I can smash 'em to pieces

Nu är den där tiden på skolåret då allt ska falla på plats. Allt ska vara gjort (och är oftast det) och det sista är bara ett litet hinder om man jämför med det helt enorma företaget man hade framför sig i höstas. Allt ska vara klart för sommaren, ledigheten och den stora pausen. Så varför känns det som att mitt hinder, för varje dag, bara växer och växer. Det är som en enormt stor vägg som inte vill bli mindre fast hur jag slår sönder den med släggan nerifrån. Det känns som att den går till månen, och jag har ingen stege som är så hög att jag kommer över den. Och jag är som "Var i hel**** kom den här väggen ifrån?"

När jag som mest behöver den där reservkraften för att orka över det sista, så lägger jag den på att försöka förstöra den allt större vägg som bildas framför. "Bara 9 (riktiga) dagar kvar". Bara? Eller hela? Det här känns verkligen som helt fel tidpunkt. Det känns alltid fel, men mindre rätt nu än någon annan gång. Verkar som att det är dags för "allt och lite till" nu. Jag hoppas bara att det där "lite till" räcker...

Look to the clock on the wall
Hands hardly moving at all
I can't stand the state that Iäm in
Sometimes it feels like the wall's closing in

"What Can I Say - Brandi Carlile"


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Golden StarDust

Mitt lilla liv i den stora världen. Inget speciellt, men det enda jag har!

RSS 2.0