News Flash: Life really does suck sometimes
Det är konstigt att man inte redan fått nog av allt. Man bara sväljer och sväljer, tackar och tar emot. Nån gång borde man väl ändå få nog? Nån gång kommer man väl ändå säga ifrån? Eller? Är jag en sån person som sväljer och sväljer och aldrig säger ifrån utan försöker glömma, försöker gå vidare? Allting ligger faktiskt där, staplat ovanpå varandra, och kommer fram när man minst anar det. Bubblar upp till ytan, precis när man får någonting nytt kastat rakt i ansiktet. För det är då man minns allt. När det känns som om man faktiskt inte klarar mer, då börjar man minnas allt annat man fått genom åren. Och då blir det ju bara ännu värre.
När man fått ta emot tillräcklig vill man nästan vara likadan själv. Pracka på någon annan en liten, liten del av eländet för att känna någon sorts lättnad. Men gör man det så sänker man sig till en nivå som man föraktar. En nivå man inte vill veta av och det är ju ännu värre. Visst? Så man fortsätter ta emot. Gör sig en mask av sten som gör att man kan se helt lugn ut, nästan som om man inget hört, men inombords hackar orden sönder allt man byggt upp. De raserar alla murar som man trodde skulle klara av sådana här anfall och attacker. Bara för att man inte är beredd på händelsen. Orden. Illviljan i dem. Och sen sitter man där. Helt hjälplös ända tills man byggt upp en ny mur. För att skydda sig själv. För att hålla bort alla små saker. Annars skulle man bryta ihop helt.
Men ögonen går aldrig helt att kontrollera. Man säger att ögonen är själens fönster. Och det måste ju stämma. För när man sitter där med orden ringande i öronen och känner hur en mur efter en annan raseras så vet man. Man vet att om någon skulle titta en i ögonen. Verkligen titta. Inte sådär snabbt och flyktigt utan verkligen titta, så skulle de se. De skulle se smärtan som finns där. Hur ont det verkligen gör. Hur mycket man bara vill krypa ihop och gråta.
Men det gör ingen. Och om någon faktiskt gjorde det så skulle de vara för fega för att försöka hjälpa. För fega för att sträcka ut en hand eller säga något som fick en att må bättre. Och det är ju ingen mening i att anklaga någon annan. Hur är man själv egentligen? Är man verkligen sådär snäll och omtänksam som man vill tro. Skulle man kunna sträcka ut en hand till någon. Vem som helst. Eller skulle man tänka att man inte ska lägga sig i någon annans angelägenheter? För visst, om någon främmande helt plötsligt kom och frågade vad som var på tok så skulle man ju bli lite inåtvänt och knappast berätta allt. Det gör man ju bara för dem man känner. Men själva gesten säger ändå något. Något om att personen vill hjälpa.
Man behöver ju heller inte försöka ta reda på vad saken gäller. Ett leende. Att säga något snällt. Berömmande. Det kan räcka för att hjälpa en person vars murar just förstörts av någon som försöker vara tuff. Cool. Eller kanske bara måste häva ur sig något för att slippa en bit av sitt eget elände. Någon som sjunkit så lågt som till sina enga plågoandrars nivå. Ett leende eller ett snällt ord kan göra så mycket. Och när man var barn var det så mycket enklare. Man kunde berömma någon som var duktig. Säga något snällt åt någon helt utan anledning.
När man blir större förlorar man en del av det. Det spontana och snälla. Man fortsätter tänka på samma sätt men man slutar berömma lika mycket. Slutar att visa uppskattning. Och sen får man nästan automatiskt förmågan att kunna såra någon annan djupt. Ibland kan det ju faktiskt vara oplanerat. Något man bara häver ur sig och sedan ångrar. Men allt för ofta är det för att faktiskt trycka ner en männsika så långt man bara kan.
Man säger att det bara är svaga människor som trycker ner andra. För att höja sig själva. Men det hjälper inte när man sitter mitt i det. När man måste plocka upp bitarna av sina raserade murar och börja arbetet med att bygga upp dem igen. Just då spelar det ingen roll. Det är lika tungt för det. Och orden gör fortfarande lika ont.
När man fått ta emot tillräcklig vill man nästan vara likadan själv. Pracka på någon annan en liten, liten del av eländet för att känna någon sorts lättnad. Men gör man det så sänker man sig till en nivå som man föraktar. En nivå man inte vill veta av och det är ju ännu värre. Visst? Så man fortsätter ta emot. Gör sig en mask av sten som gör att man kan se helt lugn ut, nästan som om man inget hört, men inombords hackar orden sönder allt man byggt upp. De raserar alla murar som man trodde skulle klara av sådana här anfall och attacker. Bara för att man inte är beredd på händelsen. Orden. Illviljan i dem. Och sen sitter man där. Helt hjälplös ända tills man byggt upp en ny mur. För att skydda sig själv. För att hålla bort alla små saker. Annars skulle man bryta ihop helt.
Men ögonen går aldrig helt att kontrollera. Man säger att ögonen är själens fönster. Och det måste ju stämma. För när man sitter där med orden ringande i öronen och känner hur en mur efter en annan raseras så vet man. Man vet att om någon skulle titta en i ögonen. Verkligen titta. Inte sådär snabbt och flyktigt utan verkligen titta, så skulle de se. De skulle se smärtan som finns där. Hur ont det verkligen gör. Hur mycket man bara vill krypa ihop och gråta.
Men det gör ingen. Och om någon faktiskt gjorde det så skulle de vara för fega för att försöka hjälpa. För fega för att sträcka ut en hand eller säga något som fick en att må bättre. Och det är ju ingen mening i att anklaga någon annan. Hur är man själv egentligen? Är man verkligen sådär snäll och omtänksam som man vill tro. Skulle man kunna sträcka ut en hand till någon. Vem som helst. Eller skulle man tänka att man inte ska lägga sig i någon annans angelägenheter? För visst, om någon främmande helt plötsligt kom och frågade vad som var på tok så skulle man ju bli lite inåtvänt och knappast berätta allt. Det gör man ju bara för dem man känner. Men själva gesten säger ändå något. Något om att personen vill hjälpa.
Man behöver ju heller inte försöka ta reda på vad saken gäller. Ett leende. Att säga något snällt. Berömmande. Det kan räcka för att hjälpa en person vars murar just förstörts av någon som försöker vara tuff. Cool. Eller kanske bara måste häva ur sig något för att slippa en bit av sitt eget elände. Någon som sjunkit så lågt som till sina enga plågoandrars nivå. Ett leende eller ett snällt ord kan göra så mycket. Och när man var barn var det så mycket enklare. Man kunde berömma någon som var duktig. Säga något snällt åt någon helt utan anledning.
När man blir större förlorar man en del av det. Det spontana och snälla. Man fortsätter tänka på samma sätt men man slutar berömma lika mycket. Slutar att visa uppskattning. Och sen får man nästan automatiskt förmågan att kunna såra någon annan djupt. Ibland kan det ju faktiskt vara oplanerat. Något man bara häver ur sig och sedan ångrar. Men allt för ofta är det för att faktiskt trycka ner en männsika så långt man bara kan.
Man säger att det bara är svaga människor som trycker ner andra. För att höja sig själva. Men det hjälper inte när man sitter mitt i det. När man måste plocka upp bitarna av sina raserade murar och börja arbetet med att bygga upp dem igen. Just då spelar det ingen roll. Det är lika tungt för det. Och orden gör fortfarande lika ont.
Kommentarer
Trackback
