Jag orkar inte, känns som att alla krafter är slut och ändå fortsätter jag i samma halsbrytande tempo, bara för att allt annat känns som om jag sviker
Lång rubrik men den beskriver mitt tankemönster perfekt.
En timme känns som en minut och en dag känns som en timme. Det gör att allt jag vill hinna med rinner ut i sanden och när man sen förlitar sig på fel saker, lovar allt för mycket och allmänt vill för mycket så börjar spiralen sakta gå nedåt. Inspirationen och motivationen sitter högst upp i ett träd och jag har inte tillräckligt med krafter för att klättra efter dem. Man vill bara stänga in sig någonstans och gråta. Men man tar ett djupt andetag, intalar sig att man klarar det och sen ger man sig ut igen. För att man inte vill svika. Varken sig själv eller andra. Men man får en känsla av att man ändå sviker, hur man än gör......
Jag har slutat läsa, slutat fotografera, slutat se film, slutat med så mycket annat. Dansen är det enda som står kvar och till och med det börjar bli för mycket. Jag orkar inte, kan inte koncentrera mig och får tvärstopp varje gång jag försöker mig på något. När jag hör musiken får jag så många idéer men i praktiken funkar inget och allt känns dåligt. Sen kan jag inte få dedär orden ur huvudet. Orden jag kände på mig men inte riktigt trodde på före bekräftelsen kom. Då rämnade allt. Nu försöker jag lappa ihop bitarna. Och sprickorna kommer kanske alltid finnas där, även om de inte syns.
En timme känns som en minut och en dag känns som en timme. Det gör att allt jag vill hinna med rinner ut i sanden och när man sen förlitar sig på fel saker, lovar allt för mycket och allmänt vill för mycket så börjar spiralen sakta gå nedåt. Inspirationen och motivationen sitter högst upp i ett träd och jag har inte tillräckligt med krafter för att klättra efter dem. Man vill bara stänga in sig någonstans och gråta. Men man tar ett djupt andetag, intalar sig att man klarar det och sen ger man sig ut igen. För att man inte vill svika. Varken sig själv eller andra. Men man får en känsla av att man ändå sviker, hur man än gör......
Jag har slutat läsa, slutat fotografera, slutat se film, slutat med så mycket annat. Dansen är det enda som står kvar och till och med det börjar bli för mycket. Jag orkar inte, kan inte koncentrera mig och får tvärstopp varje gång jag försöker mig på något. När jag hör musiken får jag så många idéer men i praktiken funkar inget och allt känns dåligt. Sen kan jag inte få dedär orden ur huvudet. Orden jag kände på mig men inte riktigt trodde på före bekräftelsen kom. Då rämnade allt. Nu försöker jag lappa ihop bitarna. Och sprickorna kommer kanske alltid finnas där, även om de inte syns.
Kommentarer
Trackback
